Syrras funderingar

Ja se där....det gick inte länge innan jag försummade bloggen. Haft lite dåligt samvete för det, men har tyvärr inte haft mycket nytt att skriva om heller.

Dåligt samvete har man väl nog av, varenda dag, ändå?

För mig gnager samvetet alltid när det gäller ungarna ( läs mina vuxna barn ) Känns som man aldrig har tid nog eller ägnar sig åt dom och deras liv tillräckligt. Jag är ingen morsa som ringer varenda dag och kollar läget. Resonerar väl lite som " är det tyst, så är det bra med dom" Där kanske man tänker fel. Dom kanske uppfattar mig som ointresserad, att jag struntar i dom? Så är det ju absolut inte, men det ligger inte i min natur att hålla på så. Jag kan tjata hål i huvudet på dom att dom ska köra försiktigt eller ta vara på sig när dom är ute på vift. Är ju ständigt orolig att nåt ska hända dom. Dom två är ju det bästa jag har. Försöker förklara detta, framförallt för Koffeman, när har uppgivet suckar inför mina förmaningar när han ska iväg någonstans. Eller när jag vet att Louise ska köra till Charlottenberg i yrsnö och halka. Känner mig nästan fysiskt sjuk av oro över dom ibland, men detta delar jag ju med alla andra mödrar runt om i hela världen. Det är en förälders lott att känna så när man fått barn.

Sen har man dåligt samvete för att man inte är dotter nog. Det inträffar mycket sällan som jag åker upp till pappa och tigger mig kaffe. Mamma får inte besök så ofta hon heller.

Att sen besöka vänner, ska vi inte ens prata om. Jag är URKASS på det!! Fattar överhuvudtaget inte att jag har kompisar när jag aldrig hälsar på eller upplever att jag tar mig tid för dom.

Varför har vi så lite tid för varandra egentligen? Vi har en massa maskiner till hjälp i hushållet, ingen gård att sköta och vi knäskurar inte golven längre. Mormor hade mer tid att gå i stugorna och dricka kaffe än vad jag tar mig tid till. Är det ren lathet som gör att jag stannar hemma?

Okej, vi jobbar heltid och det är skönt att ta det lugnt när man är ledig, men det borde ju kunna gå att skärpa sig lite.

Jobbet ja....där har vi ytterligare ett stort, dåligt samvete. Har man gjort det man ska under dagen, har jag glömt något, kunde jag gjort bättre ifrån mig, svarade jag på ett bra sätt, sa jag något dumt, mötte jag människan på bästa sätt?? etc etc etc tills man känner stressnivån smaka surt i halsen.

Nej, dåligt samvete får man nog leva med så länge man lever. Det är kanske människans lott att det ska vara så. Den som inte har dåligt samvete för något i sitt liv, har nog problem.

Nu är julen över!! Julafton förflöt lika snabbt som alltid. Var uppe hos mamma på kvällen och åt god mat. Sonen till syrrans kille var med och firade med oss för första gången. Han är sex år och har aldrig haft en "levande" tomte" på besök förut.
Det var gripande att se hans förväntningar och längtan efter att tomten skulle komma. Han var ute flera gånger och ropade på tomten :) När så äntligen denna spännande gubbe kom på besök, har jag aldrig sett en så lycklig, sprattlande och tillmötesgående unge. Han öppnade dörren för honom (var nog rädd att tomten inte skulle komma in annars) frågade om han ville ha nåt att dricka :) det första han gjorde. Barn brukar ju bli lite rädda och blyga för tomten första gången, men INTE Oliver. Härlig unge måste jag säga. Ja det var helt underbart att se. Julen är i sanning barnens helg.

Fick jättefina julklappar också: Vacker spetstunika av sonen, biljetter till Skifs och Norman av mor och J-O, fint armband av Anneli och mycket personliga presenter från dotter. Hon hade gjort en egen kaffemugg till mig med MAMMA på samt en underbar bok som handlade om mig, som mamma för henne, både ris och ros. Jag är en fruktansvärt känslig person, vad gäller ömhetsbetydelser från ungarna, så jag läste, grinade och snörvlade om vartannat, men det bjuder jag på. Har man lätt till tårar så har man. Det rår jag inte för.

Nu har ungarna dragit iväg till sin pappa i Karlstad. Kristoffer stannar kvar tills i morgon. Var nog ovant för faderskapet deras att inte fira jul med sina barn. Första gången i deras liv som dom inte träffas på julafton, men trevligt för honom att dom åkte dit idag.

Jag ska jobba i morgon, så det känns inte som helg precis. Kan glädja mig åt att jag har semester på min jobbhelg, trettonhelgen istället. Då fyller Koffe år också, så det blir skönt att slippa jobba då.

I kväll blir det fläskfilé till middag och fruktsallad till efterrätt, samtidigt som Morden i Midsomer. Kan inte bli så mycket skönare juldag.

GOD FORTSÄTTNING till er!!

Lägger in några bilder från igår

Spännande att se vem som får nästa paket

Oliver begravd i julklappar

Ja nu är det jul igen. Ett år går fort. Tycker inte det var längesen förra julen.
Är ju en väldigt kort julhelg också. Arbetsgivarens år när det inträffar på helgen.

Jag tar det lugnt inför jul. Inget mas och stress. När ungarna var små, gjorde man mer inför julen.
Jag städade mer, pyntade mer, bakade mer och lagade mer mat. Nu har jag blivit lat.
Varför ska jag städa ihjäl mig inför just denna helgen? Det syns ändå inte på juldagen. Har man hund, så är det ett evighetsarbete och så otacksamt.
Ska håva in lite hundhår med dammsugaren, tvätta av golven och lägga på nyrena mattor, sen får det duga. Det är den mörkaste årstiden också, så det syns inte om man har lite ostädat.
Mycket roligare och lättare att städa på våren, då man kan öppna dörrar och fönster. Sätta tulpaner på bordet och ha lätta, ljusa gardiner. Då känns det att man hälsar sommaren välkommen.

Ska jobba hela veckan efter jul också, från annandagen. Så då är det mörkt när jag kommer hem och slipper se att jag slarvat med städningen :)

Tog in en gran igår, den första äkta gran jag haft sen 2004. I lägenheten hade jag plastgran, då det var så besvärligt att göra sig av med en riktig. Drömmen hade varit att få tag i en riktig Disneygran, men det finns inte så många såna i våran skog. Den fick duga, den vi hittade. Lite ljus, kulor och glittertråd, så blev den väl så bra det kunde bli.

Denna veckan har jag varit ledig, för jag njuter mer av julefriden före julafton. När juldagen kommer, känns det som julen är slut. Jobbar i morgon dock, men inte många ställen är så mysigt som Solgården i dessa tider, så jag jobbar gärna.

Nu puttrar julskinkan på spisen. Ska griljera den i morgon när jag kommer hem.

Så det blir nog jul i detta huset, det här året också, trots lite skit i hörnen.

GOD JUL till er, som kikar in här.

Det finns nog inget ämne som skapar så heta diskussioner, som vargens vara eller icke vara.

Krig, svält, hemlösa, misshandel, mord och pedofili verkar inte kunna skapa lika heta debatter som vargfrågan. Underligt i mina ögon.

Halkade in på några sidor, bloggar, som vargmotståndare skrivit och fick lust att skriva min syn och åsikt i denna infekterade fråga.

Min åsikt är att vargfrågan har skötts fruktansvärt dåligt. I min värld måste det finnas jakt på varg för att vargstammen inte ska föröka sig ohejdat och utarma andra djur i skogen. Därmed inte sagt att jag tycker den ska utrotas. Att vargen kommer otrevligt nära människors territorium beror ju på att den inte behövt eller lärt sig respekt för människan.

Om jag skulle säga att vi åker till Afrika och utrotar lejonen, tror jag att det skulle bli en storm av motargument, men är det någon skillnad egentligen? Många vill utrota varg, beroende på att deras livskvalitet försämras, då dom inte kan vistas i naturen eller utöva jakt med hund.

Frågan är ju vilka som hör mest hemma i skogen?

Indianerna skulle utrotas av den vita människan, för dom var ju farliga. Tycker vi detta är rätt? Nej, det tror jag inte vi anser faktiskt. Kan man inte lära sig att leva i harmoni med människor, djur och natur så är det ju nåt fel.

Den stora frågan och saken är den att regeringen sitter och beslutar om skyddsjakt och jakt på varg, sen har dom absolut ingen verklighet av att bo i ett vargrikt område. Om inte vargen ska föröka sig ohejdat och bli för många, så måste vargstammen hållas nere, även med tanke på sjukdomar och förlust av annat vilt i våra skogar. Vargen är fruktansvärt svårjagad och det bör bli ändring i denna fråga snart, men utrotning vill inte jag stå för.

Jag bor i Värmland, i skogen. Det har varit varg runt husknuten hos oss, men jag är inte rädd för att gå ut för det. Hunden följer jag med ut efter mörkrets inbrott och han får vara med och springa lös i skogen när vi är ute.

Kan nog tryggt säga att jag är mer rädd för björn än varg, men björnfrågan diskuteras aldrig. Mycket märkligt, med tanke på att den också river älg och rådjur. Kanske den inte tar jakthundar och därför inte innefattas i detta hat som finns mot varg.

Ja detta var mina kortfattade meningar i denna fråga. Har väl förmodligen retat någon, skulle jag tro, men jag står för mina åsikter, trots allt.

Just det har det varit senaste tiden. Haft ingenting som jag känt varit värt att skriva om.

Det har varit mycket på jobbet och inte haft varken kraft, ork eller motivation till att skriva överhuvudtaget.

Julen närmar sig ju som alla vet och jag är en sån hopplös människa som aldrig får köpt julklappar i tid. Flänger runt, oftast dagen före julafton och panikköper in det jag kan tänka mig att ge bort. Varenda år gör jag tappra försök att komma ifrån denna hysteri med julklappar. Ge till ungarna, men vi vuxna kan väl inte behöva byta presenter. Pappa är den enda som anammat min önskan med glädje, just för att han är glad om han slipper gnugga sina grå för att hitta på nåt att köpa.

Värre är det med mamma. Hon kan inte begripa varför hon inte kan få köpa till sina ungar, trots att vi faktiskt är medelålders :) men naturligtvis ska inte jag eller syster köpa till henne!!

Hur kul är det då.....att sitta på julafton och få av henne och sen inte ge tillbaka. Man MÅSTE ju det. Skäms ju ihjäl annars.

Nej, julen har blivit alldeles för kommers. Varför kan man inte umgås med lite mat och trevlig samvaro i stället och nöja oss med det? Omtanken finns väl inte i paketen, eller?

När man har ett jobb i vården så är detta ett oundvikligt ämne, men efter en tid så skrämmer inte döden längre. Den kan vara vacker och fridfull, i allafall inom det området jag arbetar med.

Det jag kan reagera på efter att en patient gått bort, är att ett helt livsverk bara städas bort (så känns det ibland) Minnena finns ju kvar hos de anhöriga och oss andra som kände personen, men saker som individen i fråga kanske har sparat till för att kunna köpa, eller minnessaker som betytt mycket, det plockas bort, kanske något sparas, kastas eller körs till auktion.

Detta kan kännas så tråkigt och trist. Vet att mina funderingar om detta kom när mina far- och morföräldrar blev borta. Plötsligt fanns deras saker spridda runt hos olika familjemedlemmar och en del kastades. Saker som dom hade använt, som var värdefulla just  för att deras vardag skulle fungera. Detta hade inte samma funktion hos oss som kom efter.

Visst, det är väl så här livet är, men kan inte hjälpa att jag tycker det är tragiskt.
Ett långt liv blir bara borta och det enda som vi har kvar är minnen och några symboliska saker som man vill behålla.

Livet är oerhört kort och jag hoppas man lyckas leva det så man satt någon form av avtryck för eftervärlden, den dag man lämnar in. För det är ju något som är likt för alla, att man en dag ska lämna jordelivet. Spelar då ingen roll om man varit rik eller fattig. Så därför skickar jag med er denna lilla aforism, som jag hittade och gjorde en tavla av till min systerson, Alexander, när han var liten:

"Fyll inte livet med dagar. Fyll dagarna med liv"

I morgon åker jag till den stora huvudstaden igen :(
Jag och två kollegor går en teamutbildning där. Tre tillfällen fördelade på oktober, november och januari. Vi åker tåg!!!! SJ är ju inte kända för sina goda hålltider precis.
Dessutom blir jag alldeles förvirrad när jag kommer fram och går vilse när jag kommer ut från centralstationen. Herregud, den staden är alldeles för stor för en lantis. Vet ju inte vilket väderstreck jag ska gå. Hela stan består ju endast av öar, tycks det som, och jag lär mig aldrig vart är vart.

Intensivt schema har vi också. Ingen tid för nöjen iallafall. Kommer fram runt nio på kvällen, efter en dags jobb först. Upp på morgon och sitta på kurs från 09.00-16.00. Tåget hem går vid 17-tiden. Framme runt 21 och en timmes bilresa hem. Sen jobb dagen efter. Det känns i kroppen faktiskt.
Blir glad när dessa dagar är över. Det visar sig väl om vi blivit klokare efter detta :)

Tänkte göra nåt så tråkigt som att skriva en positiv och negativ lista. Detta är vad som gör mig glad och motsatsen, alltså sånt som jag avskyr:
 
Blä listan:
1.  Folk som ljuger. Fy fan för oärliga människor
2.  Besserwissertyper. Att dom bara orkar!!??
3.  Översittare. Se om ditt eget hus innan du kritiserar andra.
4.  Fylla. Har fördärvat för många familjer för att kunna gillas
5.  Illojala människor. Ler mot dig framifrån och pratar skit bakom din rygg.
6.  Politiker. Löften löften löften som aldrig hålls.
7.  Sportidioter. Inte konstigt det är krig i världen när man kan bete sig så löjligt som en del gör.
8.  Respektlöshet. Förvänta dig inte respekt tillbaka i så fall.
9.  Mobbing. "Mentala kalhyggen" som håller på med sånt
10. Krig. Detta får vi inte stopp på så länge det finns folk som platsar på de övre punkterna.

Gilla listan:
1.  Ärliga människor. Som vågar stå för vad dom gör och tycker
2.  Lojala vänner. Man vet vilka man kan lita på   
3.  Samarbete. Livet blir så mycket enklare då
4.  Skratt. Det känns att kroppen mår bra av det
5.  Familj. Det viktigaste man kan ha
6.  Fin musik. Viktigt för olika sinnesstämningar
7.  Uppskattning. Våga säga till om man är glad och tacksam för något
8.  Fiske. Min absoluta avkoppling
9.  Mc. Total frihetskänsla
10. God middag med goda vänner. Att kunna känna sig trygg och avslappnad

Detta är det jag kan komma på i första hand, som jag tycker genuint illa om och motsatsen, tycker väldigt bra om. Vi har alla våra egna minus och plus listor, beroende på vad vi bär med oss i livet.
Huvudsaken är ju att vi erkänner det och vågar stå för våra ståndpunkter.

Antingen är man katt eller hundmänniska. Några föredrar katt och några vill hellre ha hund.

Jag är en hundmänniska. Tycker katter är söta och så, men som husdjur vill jag ha hund. Har alltid haft det i mitt liv, ända sen jag var liten. Kanske därför det blivit så.

Har försökt i perioder att inte ha någon hund i mitt liv, men det går max ett år, sen finns det en ny valp i min omsorg. Det är ju värre än att ha en baby. En bebis får en blöja och man ser till att den är torr och mätt, sen brukar det gå bra. En hundvalp kräver att man går upp ett par gånger varje natt och ut för att kissa (är ju en fördel om det är sommar då, så man inte fryser ihjäl på kuppen) dom biter i precis allt som finns, man trampar i små "olyckor" om man inte är vaksam på vad som händer och det krävs en massa uppfostran på kort tid. Mycket jobb, men ack så underbara dom är, de små liven.

Hunden jag har nu, är en schäfer. Den största fjanten på vår jord. Han hatar regn, är mörkrädd och äter endast köttfärs.....bortskämd, javisst, men hans diet beror till stor del på att han är otroligt känslig i magen. Har ofta fått diarré av olika sorters mat, men köttfärs går bra. Därför köper jag storpack på Eurocash med 25% rabatt. Bra att få det förklarat, så inte folk tror att jag är snål och äter dygnsgammal färs :) Av denna 2 kg förpackning har vovven mat i sju dagar. Faktiskt så blir det inte dyrare än att köpa den svindyra hundmaten.

Han älskar att ligga i sängen, på armen, och andas mig i ansiktet. Inte fullt så mysigt. Dessutom tror han att han är liten och kan lägga sig i soffan.....när jag ligger där också!!! Hans öron är så stora, så då ser man inte tv´n. (vi har en 42` ) men han är ett fantastiskt värmeelement om man fryser.

Sen spottar man hundhår mer eller mindre varje dag. Det är hår i ALLT. Fattar inte att han har päls kvar på kroppen, för det mesta ligger på golvet, känns det som.

Man kan dammsuga fem gånger om dagen om man vill, när man har hund, och ändå hitta mer päls på golvet.

Dessutom har han epilepsi :( Det är så HEMSKT när han får anfall, som varar mellan en - fem minuter. Man är helt hjälplös och han försöker ta sig till oss för att få tröst, då han inte förstår vad som händer med honom.

Det bästa han vet är att jaga pinnar. Kan kasta pinnar hur länge som helst som han letar upp och tungan hans blir lång som en slips när han blir sliten.

Just nu ligger han i fåtöljen bredvid mig och släpper ut nåt i smyg som är allt annat än rosdoft. Tror jag får ta mig en tur till köket och andas lite frisk luft.

Jag är en hundmänniska och älskar min "lilla" Kenzopojk.

Ett av de bästa klipp jag sett :)

Visst är väl musik härligt. En värld utan musik vore ju otänkbart, eller hur? Det tror jag de flesta skulle hålla med om. Det finns nog inget annat som kan sätta en i olika sinnesstämningar som musik. Man kan bli på bättre humör beroende på vad man lyssnar på, man kan bli ledsen av nån annan, man kan få mer energi och man kan bli avslappnad, helt påverkad av vilken typ man lyssnar på för tillfället. Mitt humör styr ofta vilken sorts musik jag vill ha på.

Ska jag städa får det bli nåt upptempo, klassisk musik skulle ju inte ge särskild energi för det uppdraget. Vid bilkörning varierar det väldigt. Vill jag ha en behaglig takt i lugn och ro, kan blues eller relaxmusik funka, men kör jag en sträcka i 90-100 är det helt ok med lite rock. En stilla kväll i min ensamhet kommer jag alltid tillbaka till bluesmusiken. den stillsamma musikaliska sorten. Fullkomligt älskar den typ av musik. Det är liksom den som all musik grundar sig på i botten.

Kan nog lyssna på det mesta, förutom metal och deras olika avarter, hiphop, rap och opera. Helt enkelt för att jag inte kan höra skönheten i den sortens musik. Respekterar dock om folk gillar det, bara jag slipper :)

När jag växte upp fick jag Elvis mer eller mindre till frukost eftersom min moder gillade honom. Än idag tycker jag att han har/hade en av världens bästa röster. Synd att hans livsöde blev som det blev. Tänk så mycket fin musik vi hade fått om han levt ut sitt liv.

Bluesen är ju de färgades musik som vi vitingar har adopterat och tagit till våra hjärtan. Finns så enormt mycket bra blues, men ska försöka länka till några, i mitt tycke, jättebra låtar.
Några av dessa har varit favoriter i flera år.

Etta James och en otroligt bra låt.

BB King är ju en legend

Eric Clapton, en ikon för mig.

Sist men absolut inte minst: Ray Charles....helt enkelt genialisk och underbar.

Hoppas länkarna fungerar för den som är intresserad och vill lyssna. Detta är så att säga "my cup of tea". Tur att smaken är olika, så vi har den fantastiska paletten med olika musikstilar att välja mellan. Då hittar alla sin egen smak och möjligheten att påverka humöret :)

Det debatteras hett i media om vården i Sverige, efter det uppmärksammade programmet om Carema Care och även i kväll gick det ett reportage i Dokument Inifrån om en dam som hamnat mellan stolarna, vad gällde vården hon behövde.

Det är bra att det diskuteras och lyfts fram, dessa frågor. Hoppas verkligen det kan leda till något positivt för patienter och vårdpersonal runt om i landet.

Alla människor får ha sina synpunkter på den vård som bedrivs i landet idag. På många ställen är det undermåligt, det vet jag av egen erfarenhet som patient några gånger, men det finns bra vård också. Det får vi inte glömma. Har varit i situationer som anhörig, där jag lovade mig själv att aldrig klaga på skattepengarna jag lägger, eftersom vården i det läget var helt suverän. Sen får var och en tycka vad dom vill om detta med att privatisera vården. Min synpunkt i det ärendet håller jag för mig själv.

Eftersom jag själv jobbar i vården, tänker jag inte måla ut min egen arbetsplats på något sätt, men jag tror det är lättare att bedriva vård på en liten ort. Här känner de flesta varandra och vi bryr oss om på ett genuint sätt, tror och hoppas jag iallafall. Att vi sen har en oerhört bra läkare på orten, som vi har ett fantastiskt bra samarbete med, gör ju jobbet mycket enklare och smidigare. Det blir mycket mer personligt och förtroendeingivande när man har det så.

Trots allt så är det bra att det uppmärksammas och diskuteras.

Blev lite inspirerad att skriva ett litet inlägg, efter att Mona hade kommenterat det förra här på bloggen.

Det är konstigt med vänner: Det passerar många människor genom ens liv, några finns kvar för evigt och en del tappar man kontakten med. Mona tillhör den första kategorien.
Vi har känt varandra i 36 år. Vi började förskolan och gick hela grundskolan i samma klass. Vi gjorde sällan typiska flicksaker när vi lekte. Tror aldrig det fanns en docka i vår närhet faktiskt.
Det enda jag kan komma ihåg som var lite tjejigt, var att vi mimade och låtsades vara Abba.
Mona var Agnetha och jag Anne-Frid. Hade väl varit bättre tvärtom, med tanke på mitt namn :)
Det var så kul att vara hos Mona och klä ut sig till Abba Frida. Gredhel hade en massa fina halsband hängande som vi fick använda och sen hade vi show för henne. Tänk att hon stod ut!!!

När vi blev äldre hade vi mopeder båda två, efter cykelåldern. (Då cyklade jag in i Mona en gång så hon skadade en tand, som syns än idag. Har jättedåligt samvete för det) Med mopeder blev det mycket enklare. Speciellt när vi hade några intressanta killar uppe på Römskogen som vi ville spana in. Ja milde tid vilken rolig tid det var. Det finns dessutom ingen som har ställt upp på mig, på ett så fantastiskt sätt, som Mona. Hon vet vad jag menar och det räcker.

Att folk dessutom tar fel på oss, är ju en annan väldigt rolig sak. Ingen av oss fattar detta.
Som Mona sa: "Jag är vit, transparant och grönögd. Du är mörk, fräknig och brunögd" Ändå tar folk fel på oss. Har blivit några komiska situationer för oss båda på grund av detta.

En annan i samma kategori av vänner är Dennis.
Vi växte upp ihop från det jag var född. Han blev som min ett år äldre storebror. Vi bråkade och skulle aldrig mer ses, sen gick det en timma så var vi ute och lekte igen.
Här var det absolut inga tjejlekar....vi byggde kojor, lådbilar, åkte skidor, skridskor, cyklade och allt annat som hör barn-och ungdomsåren till. Att vi var värre än Emil i Lönneberga, kan våra föräldrar och grannar intyga. Ska inte gå in på fler detaljer i det ämnet :)  Han hade dessutom två storasystrar som vi smög på när dom hade kompisar hemma. Väldigt roligt att höra hur tonåringar gjorde. Inte fullt så roligt när vi blev påkomna och utlyfta i öronen av en rasande Marita.

Genom åren har det tillkommit fler såna pärlor till kompisar, men jag ägnar detta inlägget till de som varit med mig längst, Mona och Dennis.

Sammanfattningen blir: Riktiga vänner har man och dom försvinner inte. Även om man inte umgås regelbundet eller ens pratar med varandra på evigheter, så vet man, att när man träffas, så finns den goda känslan i bröstet och man är trygg. En genuin vänskap är värd så mycket. Jag är glad att jag fått uppleva såna vänner. Det är kvalitet det :)

Nej, jag har en usel karaktär inom vissa områden.
Jag börjar banta varenda dag. Det dör också ut efter två timmar. Kan bara inte motstå sötsaker och sötdricka. Jag är en fullkomlig gottegris och detta visar sig ju också på alla kläder, som på nåt konstigt vis krymper i tvätten.

Dessutom är jag rökare!!! Här finns det absolut ingen karaktär ALLS!! Nu har jag gett upp tanken på att sluta röka, för jag har inte den rätta viljan. Ja jag är en svag människa och det står jag för. Erkänner det, gör jag också.

Börja träna är för mig ett oöverstigligt hinder, för nåt så fruktansvärt tråkigt kan jag inte tänka mig.
Folk säger till mig att "tänk så pigg du blir om du tränar" Jo, jag vet att man mår bra om man orkar röra på sig. Jag vet att det är skadligt att röka. Jag vet att man går upp i vikt om man äter godis.
Jag vet allt detta och ändå så varken vill eller orkar jag ta mig i kragen och göra nåt åt dessa saker.
Då har man ju en usel karaktär, eller hur?

Det jag har bra karaktär i är att jag aldrig skippar jobbet. Anser själv att jag har en jädra arbetsmoral. Aldrig kommit försent eller stannat hemma om jag inte varit riktigt sjuk. Jag mår inte bra av att gå hemma. Vara arbetslös vore ett öde för mig. Skulle klättra på väggarna efter en vecka.
Jag är en sån person som kommer en halvtimma, minst, för tidigt på jobb, börjar dagen direkt och går oftast hem senare än jag skulle. Med andra ord så jobbar man en del gratis. En timmas lunch, som jag har rätt till, tar jag mycket sällan ut. Det är väl ingen bra karaktär egentlligen, det är nog dumhet, men jag tycker ändå det är ok för min del.

Alla människor har väl starka och svaga karaktärer i olika saker. Några av mina har jag räknat upp och det är väl upp till var och en, att tycka som dom vill om mig som person, till trots för rökning, godisätande och lathet :) Jag är den jag är, på gott och ont.

Ibland undrar jag varför man är så fruktansvärt dum??!!!
Jag älskar min arbetsplats och arbetskamrater och det är väl därför man fortsätter att vara dum.

Som sjuksyrra i Sverige, efter fyra år för min del, tjänar man lite under 25` före skatt. Då har man ett jäkla ansvar och stort område man ska kunna arbeta med. Det är inte bara att sköta jobbet som syster med allt vad det innebär med omläggningar, injektioner, diverse sjukvårdande och omvårdnad samt dokumentation för allt man gör, man ska ronda med Dr. och utföra alla ordinationer, hämta/anskaffa mediciner, följa upp löpande allt man har gjort/ska göra för varje patient, registrera och bedöma alla i kvalitetsregister, löpande journalgranskning, utforma planer i journal för var och en, medverka på möten och arbetsplatsträffar, fixa delegationer till alla undersköterskor, delta i kvalitetsråd, vara med på läkemedelsgenomgångar, anhörigsamtal, kontakt med div. sjukvårdsinrättningar, skriva signeringslistor osv osv osv.

När man tänker på att man läst tre år på högskola för att kunna jobba med allt detta, som tillhör min vardag och sen tjäna lika mycket som en vaktmästare, t ex, så kan man ju undra om man är dum i huvudet. Varför är mitt jobb sånt lågstatusyrke? Jo...jag tror jag vet varför. Vi har Florence Nightingale att skylla detta på. Vårdyrken var ett kall för i världen. Ett fruntimmersgöra som man gjorde oavlönat.

Hade detta varit ett mansyrke från början hade det inte sett ut såhär, det kan jag svära i kyrkan på.
Ingen karl hade gått med på detta och haft min lön. Varför fattar inte politiker att statusen måste upp på vårdyrket. Vi får ju aldrig tillväxt i form av unga människor om det inte ändras snart. Inom en tio årsperiod kommer en massa 40-talister att gå i pension och vi får brist på personal. Vad ska hända då? Blir de gamla friskare då och klarar sig själv?

Nej.....man är dum i huvudet som inte åker till Norge och jobbar.
Det är min underbara arbetsplats som håller mig kvar än så länge.
Världens bästa Solgården

Är det ett ålderstecken, när man inte kan sova på morgonen längre?

Har ju den förmånen att börja jobbet klockan åtta och behöver inte gå upp förrän klockan blivit halv sju-sju om jag vill. Senaste dagarna har jag vaknat halv fem och fem. Vad gör man då? Jo, sätter sig vid datorn och spelar spel en stund.

Helgerna är ju lika illa. Då sitter jag uppe längre, i förhoppning att kunna sova åtminstone till åtta. Vad tror ni händer då? Jo, man vaknar halv sju iallafall!!!! Jag VILL ju sova, men kroppen har liksom gett upp den funktionen.

Inser att mitt bloggande kommer nog till stor del att handla om åldrandet. Är väl inte lastgammal riktigt än, men man märker ju att medelåldern slagit till. Mest märks det ju på att ungarna blivit vuxna. Den äldsta har flugit ur boet och den yngsta bor i Arvika under veckorna. Varför hänger inte min hjärna med på att jag blivit äldre?

När min mamma var lika gammal som jag är nu, blev hon mormor!! HJÄLP, säger jag!!!!

Jag längtar ju till den dagen då jag får barnbarn, men att tänka sig själv som mormor nu, är konstig. JAG mormor.....Tja, varför inte?? Hujedamej, vad jag skulle njuta av att få vara barnvakt och bara skämma bort. Kunna ha endast kvalitetstid med ett litet knyte och inte behöva tänka på allt som har med småbarn att göra.

Inser ju att jag inte tog tillvara på småbarnstiden med mina egna barn på samma sätt som man kan göra med livets efterrätt, barnbarnen. Man orkade helt enkelt inte då. När barnen var små hade man fullt upp med allt det andra som är måsten i livet. Tycker mest att jag skrek åt dom och skällde. Ett ständigt dåligt samvete har man gentemot sina barn. Tror de flesta föräldrar känner så. Med barnbarn blir det nåt annat, men orken har ju sinat också. Kroppen hänger inte med på samma sätt som vid 25. 

Jag måste ju passa perfekt som barnvakt när man ändå inte kan sova :)

Kan man blogga när man är över 40?

Ja...kanske....eller kanske inte. Har funderat på detta en stund och tänkte testa, mest för min egen skull. Man kanske kunde skriva lite funderingar och tankar här, nu när papper och penna blivit omodernt.

Jag lever inget spännande liv, egentligen inte som kan vara värt att skriva om iallafall. Livet består mest i att jobba, sova, äta, se till att huset inte gror igen av skit och betala räkningar....... i den ordningen också. Mitt jobb kan jag inte skriva så mycket om heller, då jag lyder under tystnadsplikt, så vad ska jag då kunna pränta ner här???

En tanke som kommer till mig oftare och oftare är,  vad har man åstadkommit med sitt liv fram tills nu? Jo.....jag har ju fått två välskapta barn. Det är ju det viktigaste och bästa jag kunnat få. Förutom det så kan man ju undra över hur man egentligen varit som dotter under 42 år? Hur har jag visat min uppskattning för mina föräldrar, som gjort allt för mig i alla år.

Vet dom hur mycket jag älskar dom? Har jag sagt det till dom någon gång? Nej, jag tror faktiskt inte det. Denna tanke slog mig under helgen, då jag följde med mamma till kyrkogårdarna i Ö-skog och Römskog, för att tända ljus på gravarna. Varför uppmärksammar vi varandra när vi har dött? Varför pratar vi bara gott om varandra när man inte kan höra det själv? Är det typiskt svensk att vara så mesig, så man inte kan säga det till personen det gäller istället? Tror de flesta tänker att det finns gott om tid för allt man vill säga och göra, men det gör inte det, tyvärr. Åren går fortare och fortare ju äldre man blir. Jag har nog gått med den tron att mamma och pappa förstår och vet hur mycket dom betyder för mig, men det är ju inte säkert att dom vet. Varför är det så svårt att säga det högt till dom? Ja jag är väl svensk och mesig som majoriteten skulle jag tro.

I mitt jobb som sjuksyster får man ju uppleva både glädje och sorg. Det bästa yrket man kan ha faktiskt. Det låter nog konstigt, men så är det. Man ger av sig själv hela dagen, så man är helt slut på e.m, men man får så mångfalt tillbaka från både patienter, kollegor och arbetskamrater. Man utmanas varenda dag som syrra. Precis det jag önskar av ett jobb. Kanske på grund av mitt yrke som jag funderar så här. Tyvärr ser man ju ibland ensamma människor och jag är livrädd för att försumma mina egna när dom blir gamla.

Ja detta var mitt första testinlägg på en bloggsida. Kanske det bara blir detta enda och inget mer, vad vet jag? Vi får se framtiden an. Vi har ju all tid i världen.......eller??